Hästevadets gravfält ligger vid foten av Halleberg strax utanför Vargön. Området är en del av den mycket fornlämningsrika bygden kring Västra Tunhem, där det finns ett stort antal gravfält, gravhögar, stensättningar och resta stenar från järnåldern. Hästevadets gravfält har varit känt under flera hundra år och har genom sitt läge nedanför Hallebergs mäktiga branter också blivit förknippat med många gamla sägner.
Idag återstår framför allt två stora gravhögar. På den största av dem står den välkända domarringen Hästevadets stenar, som består av åtta stora resta stenar. Högen är omkring 20–22 meter i diameter och cirka två meter hög och räknas som den största gravhögen i Västra Tunhem.
Det gravfält man ser idag är däremot bara en del av det som en gång fanns här. Gravfältet var tidigare betydligt större och innehöll fler gravar. Här fanns även ytterligare en domarring med tolv stenar som inte längre finns kvar. Gamla beskrivningar av platsen visar därför att Hästevadet en gång varit ett betydligt större och mer omfattande fornlämningsområde än vad dagens bevarade gravar ger intryck av.
En stor del av gravfältet förstördes under 1800-talet när nya vägar och järnvägen drogs genom området. I samband med arbetena på 1860-talet påträffades bland annat gravurnor, brända ben och kolrester. Även grustäkt har förändrat platsen och marken kring den stora gravhögen grävdes bort när man behövde grus till järnvägsbygget.
På 1940-talet genomfördes även en arkeologisk undersökning vid Hästevadet där man hittade urnebrandgravar. Vid denna typ av begravning kremerades den döde och de brända benen samlades ihop och lades i en urna eller annan gravgömma. Fynden visar att området verkligen använts som begravningsplats under järnåldern och ger samtidigt en liten bild av allt det som kan ha funnits på de delar av gravfältet som förstördes innan moderna arkeologiska undersökningar kunde genomföras.
Hästevadet är också starkt förknippat med de gamla berättelserna om Halleberg och den så kallade Ättestupan vid Häcklan. Nedanför bergsstupet fanns tidigare en vattensamling som kallades Odens damm. Enligt den lokala sägentraditionen skulle kropparna efter människor som kastat sig eller blivit kastade från Ättestupan ha tvättats där innan de brändes. Berättelserna om ättestupan och Oden är sägner och ska inte betraktas som historiska fakta, men de har varit förknippade med platsen under flera hundra år.
Redan omkring år 1700 skrev prosten Asmund Scarin om Häcklan, de resta stenarna och en då igenkastad brunn i området. Berättelserna visar hur gravfältet, bergsstupet och vattnet nedanför berget tidigt vävdes samman till en större sägentradition kring Oden, döden och Valhall.
Copyright © 2018-2026 kyrkoruiner.se