Kyrkoruiner.se

Loholmen är en liten ö i sjön Anten, inte långt från Gräfsnäs i Alingsås kommun. Idag är ön ganska anonym för den som passerar ute på sjön, men under medeltiden såg det helt annorlunda ut. Här låg Loholmens borg, en befäst stormannagård som under flera hundra år var hem för några av dåtidens mäktiga släkter. Borgen brukar räknas som föregångaren till Gräfsnäs slott på andra sidan sjön.

Det äldsta kända skriftliga belägget för Loholmens borg är från år 1312, men arkeologiska undersökningar visar att det fanns bebyggelse på ön redan tidigare. Läget ute i Anten var väl valt. Vattnet gav ett naturligt skydd samtidigt som sjön var en viktig kommunikationsled genom området. Under medeltiden var vattenvägarna ofta betydligt enklare att färdas på än vägarna på land.

Loholmen var dessutom inte så isolerad från fastlandet som den kan verka idag. Mellan ön och Holmängen på fastlandet fanns en lång broförbindelse. Spår efter bron finns fortfarande kvar och ekstockar från anläggningen har daterats till 1200-talet. Bron ska ha varit omkring 200 meter lång och måste ha varit en imponerande konstruktion på sin tid.

Det är också lämningarna efter denna bro som enligt mig är det tydligaste man kan se vid ett besök på Loholmen idag. Fundamentet efter bron syns fortfarande och det är även detta jag har med på bild här på sidan. På själva ön finns flera husgrunder, murrester och andra spår efter bebyggelsen, men många av dem är väldigt låga och överväxta. De går att urskilja när man går omkring på platsen, men är betydligt svårare att fånga på ett fotografi. På bild ser det lätt bara ut som några stenar och ojämnheter i marken.

Hur Loholmens borg såg ut under sin storhetstid vet man inte exakt. Det var troligen inte ett slott i den betydelse vi tänker oss idag utan snarare en befäst stormannagård som byggdes ut och förändrades under flera generationer. Arkeologiska undersökningar har visat att här funnits flera byggnader, murar och försvarsanläggningar. Vid undersökningarna hittades bland annat rester efter ett timrat trävärn, en ingång till borggården och grunden efter en byggnad som troligen uppfördes omkring år 1300 och senare förstördes i en brand.

Arkeologiska undersökningar genomfördes på Loholmen under flera år i början av 2010-talet. Framför allt undersöktes borgen under åren 2011–2013 av arkeologer tillsammans med bland annat Långareds hembygdsförening. Syftet var att försöka få en bättre bild av hur den medeltida anläggningen hade sett ut och hur gammal den egentligen var.

Utgrävningarna gav många spännande fynd. Förutom byggnadsrester hittades bland annat keramik, spikar, vägg- och taktegel, järnföremål, ett lås, ett gångjärn, slagg och ett kopparfat. Man hittade också stora mängder djurben från både tamboskap och vilda djur, vilket ger en liten inblick i vad människorna som bodde på Loholmen åt. Även fint formtegel hittades, något som visar att åtminstone delar av anläggningen varit betydligt mer påkostade än vad de oansenliga resterna på ön ger intryck av idag.

Ett av de mer intressanta fynden vid undersökningarna var en stentrappa som leder nedåt och som har tolkats som en möjlig källartrappa. I anslutning till den hittades också en öppning med stensatt golv som kan ha varit en ingång till en källare. Exakt vad som finns längre ner är fortfarande oklart.

Den trappan hade jag gärna velat se när jag besökte Loholmen. Mitt besök gjordes dock flera år efter utgrävningarna och då hade naturen hunnit ta tillbaka stora delar av området. Trots att jag letade lyckades jag inte hitta trappan. Det var helt enkelt för överväxt och visar ganska tydligt hur snabbt lämningar av den här typen kan försvinna under gräs och annan växtlighet när en arkeologisk undersökning är avslutad.

Jag hittade däremot något annat under mitt letande – en orm. Den var betydligt lättare att upptäcka än den medeltida källartrappan och den lyckades jag dessutom få med på bild. Så även om jag missade ett av de arkeologiska fynd jag helst hade velat se fick jag åtminstone med mig ett lite annorlunda foto från Loholmen.

Loholmen har under medeltiden varit knuten till flera betydelsefulla personer och släkter. En av de mest kända är släkten Leijonhufvud, som kom att spela en stor roll i svensk historia. Under 1500-talet bodde familjen på Loholmen och enligt traditionen besökte Gustav Vasa familjen här. Han fattade senare tycke för familjens dotter Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, som 1536 blev Gustav Vasas andra hustru och därmed Sveriges drottning.

Under mitten av 1500-talet övergavs Loholmen som huvudbostad. Margaretas bror Sten Eriksson Leijonhufvud och hans hustru Ebba Månsdotter Lilliehöök, som även kallades Grev-Ebba, flyttade då sitt säte från ön till Gräfsnäs. Där utvecklades den nya gården så småningom till det betydligt större Gräfsnäs slott. På så sätt kan Loholmen ses som föregångaren till det slott vars ruin fortfarande står vid Antens strand.

Det finns därför en ganska tydlig historisk koppling mellan de två platserna. Loholmen representerar den äldre medeltida stormannagården medan Gräfsnäs blev den nya tidens betydligt större och mer ståndsmässiga slott. Idag är Gräfsnäs slottsruin betydligt mer imponerande att se, men historien började alltså ute på den lilla ön i Anten.

Det har även gjorts arkeologiska undersökningar under vattnet runt Loholmen. Vid en marinarkeologisk undersökning hittades bland annat tegel, keramik, bearbetat trä och andra spår efter verksamheten på ön. Det visar att lämningarna efter borgen inte bara finns på land utan fortsätter ut under Antens vatten.

Att besöka Loholmen idag kräver därför lite fantasi. Det finns ingen hög borgruin med stående murar som vid Gräfsnäs och mycket av det som finns kvar består av låga husgrunder, stenar och förhöjningar i marken. Vet man däremot vad som en gång har funnits här blir platsen betydligt mer intressant. Med hjälp av rekonstruktioner går det också lättare att föreställa sig hur annorlunda ön måste ha sett ut när den var bebyggd och bron fortfarande förband Loholmen med fastlandet.

För mig är det just kontrasten mellan den ganska överväxta ön idag och dess historia som gör Loholmen intressant. Det är svårt att föreställa sig att denna lugna lilla ö en gång var en befäst gård där några av Sveriges mäktigare familjer levde och där människor, hästar och varor passerade över den långa bron från fastlandet. Idag får man istället leta bland gräs och stenar efter spåren – och ibland hittar man tydligen en orm istället.

Loholmen är sedan 1961 skyddad på grund av sitt fågelliv. Det är därför inte tillåtet att gå iland på ön mellan den 1 mars och den 20 juni, då fåglarna häckar. Under övriga delar av året går ön att besöka, men självklart bör både naturen och de arkeologiska lämningarna lämnas precis som man finner dem.